För drygt två veckor sedan så släpptes nya iPhone XS och iPhone XS Max. Jag satt som vanligt och kollade på Apples direktsända event där dessa nya prylar presenterades. För mig, som i många år varit vad som brukar definieras som ”tekniknörd”, utvecklare och väldigt insnöad på allt som har med Apple att göra, brukar det kännas som julafton.

Den här gången var dock känslan redan från början en annan. Varken för att jag slutat jobba som utvecklare, eller för att jag inte fortfarande älskar Apples produkter. Inte heller för att jag slutat använda smartphone. Däremot har jag kommit ännu längre på min resa genom minimalism och förändrat mitt sätt att se på vad jag egentligen behöver.

För mig är en iPhone både enkelhet och minimalism på flera sätt. Den krånglar inte till saker, begränsas till det som behövs (bortsett från appar = eget val) och förenklar möjligheten att rensa bort fysiska prylar. I dagsläget är den min boksamling, min filmsamling, min skivsamling, min kamera, mina fotoalbum med mera. Eller åtminstone på god väg då viss utrensning inom nämnda områden kvarstår. Jag ser den därför som en helt naturlig del av vad som skulle kunna benämnas som minimalism i sin samtid.

Ett decennium senare

I år är det 10 år sedan jag skaffade min första iPhone, ett år efter att den lanserats i USA och revolutionerat världen. Sedan dess har jag i snitt bytt ut den varje år. Men redan förra året hade jag kommit såpass långt att det tog stopp. Känslan var helt enkelt att min iPhone 7 inte behövde bytas ut. Varken mot en 8 eller X. Den uppfyllde alla behov och fungerade utmärkt. Även om måste-ha-känslan infann sig till viss del, så följde jag för första gången inte den känslan.

Från början gick bytena även hand i hand med mitt jobb. Jag behövde helt enkelt den senaste modellen för testning i mitt jobb som utvecklare. Idag har jag motsvarande möjligheter via datorn genom att virtuellt testa det senaste på tillräckligt bra nivå. Det jobbrelaterade behovet var min ursäkt för att slaviskt följa måste-ha-känslan även privat. Känslan som Apple, liksom många andra, är så bra på att framkalla. Den känsla jag själv arbetat med att försöka framkalla hos andra under många år.

När eventet den 12 september var slut så hade den tidigare nämnda känslan inte infunnit sig en enda gång. Lanseringen av iPhone XS innehöll tillräckligt många nyheter. Men för min del var det fortfarande bara samma tanke som sist. Min 7:a fungerar fortfarande alldeles utmärkt och uppfyller alla behov jag har.

Behovet har inte förändrats

De nya modellerna är absolut bra smartphones. Om man inte har en iPhone är de ett bra köp. Smartphones passar utmärkt inom minimalism och iPhone i synnerhet. Detsamma gäller om man har en väldigt gammal modell som inte längre kan uppfylla de verkliga behoven eller om den slutat att fungera. Men för mig fyller de nya modellerna inget behov som inte redan är fyllt. Och då är det inte ens värt att väga in synpunkter på om de är värda sitt nya, allt högre, pris eller inte.

Vad är din syn på iPhone, de nya modellerna och smartphones i allmänhet inom minimalism?